I en film ser jag regnet falla upp mot dig
I morse när jag vaknade hade jag fått ett sms av Åsa där hon berättade att F&F kommenterar Oscarsgalan igen den 26 febuari. Och jag skrev ett:"Åååååhhh" till svar. Nu blir det ännu en mysig uppersittarkväll och en dag i skolan utan sömn.
Förra året fick grabbarna mycket skit av Oscarsgalefantaster om att de förstörde galan med sitt kommenterande. Jag tycker självklart att de förgyllde, jag hade inte sett galan om det inte hade varit för att dem. Film intresserar mig lite men inte tillräckligt för att jag ska se en gala som går mitt i natten, men när två bedårande personer kommenterar är det en självklarthet. Nu längtar jag tills februari ännu mer, först Får vi följa med och sedan Oscarsgalan, och då har "bomben" släppts också.
Sänds den 26 februari i Kanal5 eller Kanal9
Lärde jag mig gilla Everybody hurts
Igår var det P3 Guld-galan. Även om Salem inte var den mest proffisga programledaren hade galan högre klass än förra året och det var en massa bra skit som spelade. Bland annat spelade Markus Krunegård sin nya låt Everybody hurts. Nu har det varit spekulationer i ett dygn vad man ska tycka om låten. Jag tycker att den är ganska bra, lite Lasse Lindh blandat med det där Salem och Vargen gjorde i höstas. "Bjäigt" som jag så ofta kallar det. Det är rösten jag syftar på då, för Krunegård är "bjäig" i rösten. Hoppas ni förstår mitt märkliga ord. Egentligen är inte det särskilt bra men Krunegård har något trots allt. Något som berör mig, speciellt på hans första skiva Markusevangeliet. Sedan har det inte blivit lika bra fast det finns många guldkorn på de andra två skivorna också. Och i mars få vi se vad han nu har snickat ihop. Jag tror det inte kommer slå Markusevangeliet, men man kan hoppas.
Gapa
Gapar stort. Eller nej...ler stort. Filipochfredrik.com lades äntligen upp idag (eller vad man nu säger på hemsidespråk). Det är mest fokus på podcasten på sidan men F&F bloggar också och nästan alla deras program går att se. Gå in och njut, och hör på deras välkomstpodcast.
Jag har vetat om sidan sedan i höstas. Första gången jag hörde talas om den var nog efter sista Breaking news, och Fredrik har sagt i några intervjuer att de borde ha en hemsida till podcasten. Det sa han redan i somras. Men innan Vks blev det klart, och då blev det även klart att käraste Åsa skulle vara redaktör på sidan. Det har varit svårt nu eftersom hon har tystnadsplikt och jag är nyfiken. Vi pratar så mycket F&F annars och nu får hon inte berätta allt. Visst blir man lite avundsjuk när hon ska Skypea med de bästa eller ha jobbmöte med Fredrik på något mysigt fik men hon förtjänar det. Om något fan förtjänar det är det hon.
Och sidan är så himla genomarbetad. Det märks att de har lagt ner mycket tid på att det ska bli så bra som möjligt. Designen är snygg den också, och headern är hur läcker som helst. Det bästa tycker jag är att Filip och Fredrik bloggar för att jag länge önskat det. I slutet av januari ska de släppas en bomb sägs det, och jag hoppas bomben är en turné. De har pratat i snart två år om att de vill ha en turné runt i Sverige. Förut var det tal om en med Sveriges musikelit men sedan har det varit tal om en podcastturné. Vi får hoppas på det, eller kommer något annat gott.
Jag är apan som liknar dig
Avig Maria. Ja, det blev avigt. Det är som en avig tröja, som kunde bli så fin bara den skulle sitta rätt och inte vara ut och in. För Mia kan skriva men den här boken blev ändå ganska platt. Hennes förra bok Dygnkåt och hur helig som helst älskade jag, det är en av de bästa böckerna jag läst. Det var en bok jag verkligen inte kunde slita mig ifrån, och som jag sträckläste. Den här fick jag jobba mig igenom även om den har liknande innehåll med krönikor och blogginlägg.
Men jag gillar Mia. Jag gillar att hon visar sina svagheter, att hon inte låtsas. Fler människor borde våga visa sig på det sättet.
She said I know what its like to be dead
I helgen såg jag en film jag har velat se länge, nämligen Paul McCartney really is dead. Det är en slags dokumentär om myten att Paul dog i en bilolycka 1966, och sedan opererade sig en annan man om sig till Paul. Jag tror inte alls på den här myten eftersom den är långsökt men det var väldigt intressant att se dokumentären. Om ni är Beatlesfans borde ni se den, men tro inte på den. Fast jag är inte hundraprocent säker att han inte är död, men nästan. Varför skulle de ljuga? De ljög ju inte om att Lennon blev skjuten senare. Och Lennon var enormt stor och älskad då också även om Beatles var ett avslutat kapitel.
Det är mycket knepigt i dokumentären. "George" berättar att någon polisman/ambulanspersonal hade sagt att Paul såg ut som en valross efter kraschen, då hade John sagt:"No! I am the walrus". Är det så man reagerar när ens bästa vän har dött? Sedan är alla "ledtrådar" så roliga. Det finns tusen "ledtrådar" på albumomslag och i texterna. Vissa låtar kan man spela baklänges så sjungs det om hans död. Det är fascinerande hur någon ens har hittat på allt det här, för jag tror det är påhittat. Ni får kolla själv och bedömma!
Den här rytmen vill bara ha min kropp
Jaha, nu har Bob hund har gjort det igen. Skapat ett unikt och älskvärt albumomslag. När jag vaknade i förmiddags såg jag att Bob Hund hade skrivit på sin Twitter och länkat låtlistan och omslaget. Vart är albumomslaget då?" var min första tanke, för jag trodde att det bara var reklam. Men det var det inte, det var ett omslag och jag är knappast chockad över att det är udda. Bob hund är udda, och så otroligt bra.
Albumet kommer ut den 14 februari. Det sägs att den kommer på Spotify den 24 februari, så jag kommer troligen att köpa albumet fysiskt. Och jag tror att det kommer bli riktigt bra, singeln Harduingetmankandansatill? kom ut för ett tag sedan och den är så svängig och man vill bara dansa när man hör den. Alla hjärtans dag kommer bli bra i år känner jag.
Här finns låtlistan
Ensam är stark, vilket jävla skitsnack
Bekräftelsebehovet vi människor har. Kan vi prata om det? Och de som säger:"Nej, jag har inget bekräftelsebehov" har fel. För alla vill bli bekräftad och sedd av i alla fall någon. Någon enstaka som bryr sig om. "Ensam är stark, vilket jävla skitsnack" sjunger Markus Krunegård och det är sant. För det är hemskt att vara ensam, tänk om du inte har någon familj eller några vänner som brydde sig om dig. Och det är ju sanning för många människor. Det har varit en halvsanning för mig när jag var mobbad, då hade jag ingen direkt vän utan bara familjen som jag knappt ville berätta för. Men jag är glad att jag idag har tre riktigt nära vänner och ett flertal andra goda vänner, och en kärleksfull familj.
Jag hade inte tänkt skriva om mobbning och ensamhet. Det jag ska lägga fokus på är bekräftelsebehovet. Det visar sig storartat på bland annat Facebook. "Skrytbok" kallar en del det och ja, det är väl sant. Vissa skryter mer än andra, fast vissa menar inte att skryta tror jag. Det är som jag, jag skriver inte för att skryta utan för att jag vill dela med mig. Men jag har ju det där bekrätelsebehovet jag med, det är hemskt när ingen gillar fotot man lägger upp eller statusen eller vad det nu mår vara. Man blir ju glad när det står att tjugo personer gillar ens foto och liknande, det är ju som de klappar en i ryggen och säger:"Vad bra!"/"Vad roligt!"/"Vad snyggt!"/"Jag gillar dig!" för varje liten "tummen upp" man får.
Det här bekräftelsebehovet är förstårs hemskt, att vi inte kan klara oss själva och att vi inte kan tro på oss själva. Vi måste hela tiden ha bekräftelse att vi gör saker rätt. Jag tycker själv jag inte har ett sådant stort bekrätelsebehov men jag kan ändå se att jag har det. Men jag har det inte till alla, utan bara till dem jag själv tycker om. Nackdelen att vara just mig också är att jag ibland (det är bara ibland) så vill jag framstå som bättre och smartare än vad jag egentligen är, att jag kan massa fast jag knappt vet ett skit. Det kallas väl att imponera. Men man imponerar inte när man "ljuger". Men jag försöker vara mig själv, de som gillar mig får göra det och de som inte gör det får göra det. Jag har massa brister, som alla andra.
Jag hade inte tänkt skriva om mobbning och ensamhet. Det jag ska lägga fokus på är bekräftelsebehovet. Det visar sig storartat på bland annat Facebook. "Skrytbok" kallar en del det och ja, det är väl sant. Vissa skryter mer än andra, fast vissa menar inte att skryta tror jag. Det är som jag, jag skriver inte för att skryta utan för att jag vill dela med mig. Men jag har ju det där bekrätelsebehovet jag med, det är hemskt när ingen gillar fotot man lägger upp eller statusen eller vad det nu mår vara. Man blir ju glad när det står att tjugo personer gillar ens foto och liknande, det är ju som de klappar en i ryggen och säger:"Vad bra!"/"Vad roligt!"/"Vad snyggt!"/"Jag gillar dig!" för varje liten "tummen upp" man får.
Det här bekräftelsebehovet är förstårs hemskt, att vi inte kan klara oss själva och att vi inte kan tro på oss själva. Vi måste hela tiden ha bekräftelse att vi gör saker rätt. Jag tycker själv jag inte har ett sådant stort bekrätelsebehov men jag kan ändå se att jag har det. Men jag har det inte till alla, utan bara till dem jag själv tycker om. Nackdelen att vara just mig också är att jag ibland (det är bara ibland) så vill jag framstå som bättre och smartare än vad jag egentligen är, att jag kan massa fast jag knappt vet ett skit. Det kallas väl att imponera. Men man imponerar inte när man "ljuger". Men jag försöker vara mig själv, de som gillar mig får göra det och de som inte gör det får göra det. Jag har massa brister, som alla andra.
Och vi förtjänar att bli lyckliga
Anton Kristiansson har jag lyssnat på ett tag. Jag tror det kan vart i somras då jag hittade Lilla London där musiken kommer från Broder Daniels I'll be gone. Då hittade jag även Du är knark, som jag sedan har nördat. Det är en väldigt bra låt, en av de bästa 2011. Nu har jag hittat Vi förtjänar att bli lyckliga. Jag vet att jag har hört den förut också eftersom älsklings Martin Elisson från Hästpojken är med, men det är nu jag har fastnat för den på riktigt. Lyssna, lyssna! Den är bäst efter halva då Martin börjar sjunga. Martin är så bra, det är inte många som har samma känsla som honom när de sjunger. Han kanske inte sjunger rent alla gånger men känslan har han. Martin,åååååhh!!
Och där faller ännu ett år sönder till små minnen
Jag vet inte hur jag ska greppa F&F-året 2011. Det har varit NittiLeaks, Breaking news och Vem kan slå F&F, och ska jag vara ärlig har inget av det varit i toppenklass. Filip och Fredrik kan göra bättre tv än så, och Vem kan slå Filip och Fredrik är inte ens deras. Podcasten får inte heller högsta betyg, men jag älskar att den finns. Den har förgyllt torsdagarna så mycket. De förgyllde även Oscarsgalan med sitt kommenterande även om de fick mycket skit av Oscarsgalanördarna. Jag själv gav tummen upp för att de kommenterade.
(Endast Filip som ser normal ut här, jag pratar och Fredrik försöker svara mig men ser obekväm ut)
Året har innehållt många träffar med Filip och Fredrik. Jag tror det blivit elva gånger, kanske någon till. Det är mer än hälften av alla träffar någonsin (från den 20 september 2009). Den bästa träffen var när jag och Åsa var på vinjettinspelning av NittilLeaks. Träffen i sig kanske inte är så udda och fantastiskt men hela stämningen på inspelningen var så mysig. Fredrik sjöng Amors pilar och de berättade gamla anekdoter. Sedan stannade såklart jag och Åsa kvar längst efter och pratade. Och efter hade jag den där extra glada känslan som jag ibland får av mina älskade män.
En annan gång jag fick den dära extra glada känslan var under efter sista Vem kan slå F&F. Då Sofia var med och vi var ett helt gäng med fans. Det var då jag fick Fredriks ena sko också. Sen älskade jag att prata om årskrönikan 2010 med Fredrik efter sista Breaking news också. Fan, jag älskar alla träffar mer eller mindre.
Jag skrev tidigare att inget program har varit i toppklass i år, men nu när jag tänker på NittiLeaks var det rätt bra ändå. Kanske tycker jag det eftersom jag var på alla inspelningar, fast inspelningar kan göra så man tycker att programmen är sämre. När jag är på inspelning av ett program tycker jag att de nästan klipper sönder programmet sedan, de går så snabbt. En gäst som de spelat in med en kvart med kan vara med i 2 min och liknande. Det är ju alltid ett pussel att få ihop programtiden. Men NittiLeaks får priset för det bästa programmet med F&F 2011. För att det var kreativt och många intressanta gäster.
Breaking news konceptet gillade jag. Ett avsnitt varje dag som var direktsänt. Åhå. Fyllan var bäst där, även om vissa tyckte att det var vedervärdigt. Jag tycker det var kreativt, kanske en lätt väg att få höga tittarsiffror men är inte bara det en bra grej?
Och på tal om fylla, jag älskade deras tacktal på Kristallen. Första gången jag såg det blev jag lite skrämd och tänkte:"Vad skriker de i?" men sen insåg jag hur rätt de hade. När jag lyssnade på vad de sa. Och de förtjänade priset som tusan.
Det nördigaste jag har gjort 2011 är att käkat Fuglesang-pizza. Det var inte ens gott men är man nörd så är man. Åsa valde dock att inte äta den, vilket hon gjorde rätt i. Men jag fick god pizzasallad och personalen var trevlig. Sedan var det ju F&F som hade skapat pizzan från början.
Det finaste 2011 bjöd på var Fredriks Dylantext i DN. Åh, jag älskar hur besatt och insatt han är i Dylan. Och sedan allt de sagt om sin vänskap i intervjuer, jag blir alltid lika glad av att läsa det.
Något jag gärna hade varit på var Peace and love-podcastshowen. När jag fick sms av Åsa om hur fantastikt det var där, hur hon skulle hänga med grabbarna i flera timmar före showen grät jag. Jag grät för att jag själv kunde ha suttit där och varit med mina älskade män. Men jag missunnar inte Åsa någonting, för det är hon som håller i eftersnacket på Facebook och hon har en blogg om dem. Och jag vet hur stort fan hon är och hur hon engagerar sig. Hon förtjänar det mer än mig också. Hon fick till och med biljetten av Fredrik, tågresan med. Och sen har hon fått jobb på Breaking news som t-shirtdesigner och nu jobb på hemsidan som snart kommer upp. Gissa hur stolt jag är?! Och glad!!
Det var en liten summering av F&F-året. Det är bara gå bakåt i Filip & Fredrik-kategorin om ni vill ha mera. Eller fråga mig. Vad jag vet hittils om F&F-2012 är att Får vi följa med börjar snart, att podcasten fortsätter och att filipochfredrik.com kommer upp snart. Och sen blir det en till säsong av Breaking news i höst ser det ut som, kanske tidigare. Säkert något mer, som jag inte vet om än.
Och jag vill säga tack till alla som tycker det är roligt med mitt intresse för F&F. Extra tack ska alla fina fans, så som Linda-Marie, Sofia, Hanna, Moa, Jonna, Maria och alla andra jag träffat och pratat med. Och min F&F-bästis Åsa.
Och stort tack till Lars Filip Hammar och Fredrik Wikingsson. Ni är bäst!
(Endast Filip som ser normal ut här, jag pratar och Fredrik försöker svara mig men ser obekväm ut)
Året har innehållt många träffar med Filip och Fredrik. Jag tror det blivit elva gånger, kanske någon till. Det är mer än hälften av alla träffar någonsin (från den 20 september 2009). Den bästa träffen var när jag och Åsa var på vinjettinspelning av NittilLeaks. Träffen i sig kanske inte är så udda och fantastiskt men hela stämningen på inspelningen var så mysig. Fredrik sjöng Amors pilar och de berättade gamla anekdoter. Sedan stannade såklart jag och Åsa kvar längst efter och pratade. Och efter hade jag den där extra glada känslan som jag ibland får av mina älskade män.
En annan gång jag fick den dära extra glada känslan var under efter sista Vem kan slå F&F. Då Sofia var med och vi var ett helt gäng med fans. Det var då jag fick Fredriks ena sko också. Sen älskade jag att prata om årskrönikan 2010 med Fredrik efter sista Breaking news också. Fan, jag älskar alla träffar mer eller mindre.
Jag skrev tidigare att inget program har varit i toppklass i år, men nu när jag tänker på NittiLeaks var det rätt bra ändå. Kanske tycker jag det eftersom jag var på alla inspelningar, fast inspelningar kan göra så man tycker att programmen är sämre. När jag är på inspelning av ett program tycker jag att de nästan klipper sönder programmet sedan, de går så snabbt. En gäst som de spelat in med en kvart med kan vara med i 2 min och liknande. Det är ju alltid ett pussel att få ihop programtiden. Men NittiLeaks får priset för det bästa programmet med F&F 2011. För att det var kreativt och många intressanta gäster.
Breaking news konceptet gillade jag. Ett avsnitt varje dag som var direktsänt. Åhå. Fyllan var bäst där, även om vissa tyckte att det var vedervärdigt. Jag tycker det var kreativt, kanske en lätt väg att få höga tittarsiffror men är inte bara det en bra grej?
Och på tal om fylla, jag älskade deras tacktal på Kristallen. Första gången jag såg det blev jag lite skrämd och tänkte:"Vad skriker de i?" men sen insåg jag hur rätt de hade. När jag lyssnade på vad de sa. Och de förtjänade priset som tusan.
Det nördigaste jag har gjort 2011 är att käkat Fuglesang-pizza. Det var inte ens gott men är man nörd så är man. Åsa valde dock att inte äta den, vilket hon gjorde rätt i. Men jag fick god pizzasallad och personalen var trevlig. Sedan var det ju F&F som hade skapat pizzan från början.
Det finaste 2011 bjöd på var Fredriks Dylantext i DN. Åh, jag älskar hur besatt och insatt han är i Dylan. Och sedan allt de sagt om sin vänskap i intervjuer, jag blir alltid lika glad av att läsa det.
Något jag gärna hade varit på var Peace and love-podcastshowen. När jag fick sms av Åsa om hur fantastikt det var där, hur hon skulle hänga med grabbarna i flera timmar före showen grät jag. Jag grät för att jag själv kunde ha suttit där och varit med mina älskade män. Men jag missunnar inte Åsa någonting, för det är hon som håller i eftersnacket på Facebook och hon har en blogg om dem. Och jag vet hur stort fan hon är och hur hon engagerar sig. Hon förtjänar det mer än mig också. Hon fick till och med biljetten av Fredrik, tågresan med. Och sen har hon fått jobb på Breaking news som t-shirtdesigner och nu jobb på hemsidan som snart kommer upp. Gissa hur stolt jag är?! Och glad!!
Det var en liten summering av F&F-året. Det är bara gå bakåt i Filip & Fredrik-kategorin om ni vill ha mera. Eller fråga mig. Vad jag vet hittils om F&F-2012 är att Får vi följa med börjar snart, att podcasten fortsätter och att filipochfredrik.com kommer upp snart. Och sen blir det en till säsong av Breaking news i höst ser det ut som, kanske tidigare. Säkert något mer, som jag inte vet om än.
Och jag vill säga tack till alla som tycker det är roligt med mitt intresse för F&F. Extra tack ska alla fina fans, så som Linda-Marie, Sofia, Hanna, Moa, Jonna, Maria och alla andra jag träffat och pratat med. Och min F&F-bästis Åsa.
Och stort tack till Lars Filip Hammar och Fredrik Wikingsson. Ni är bäst!
Sjung som en flicka, frasera med hela din kropp
För att göra det snabbt och enkelt:
2011 bästa musikmässigt:
Album: Det överexponerade gömstället - Bob Hund
Låt: Svalkar vinden - Den svenska björnstammen
Spelning: Säkert! på Spegeln i Gävle
Konsert: Håkan Hellström på Sofiero
Som ni verkar blev det bara svensk, men jag älskar svenskt. Jag lyssnar på ny utländsk musik också i viss mån men inte alls som det svenska. Den svenska ligger mig varmast om hjärtat. Och det är svårt att välja ut det bästa, albumet var svårast. 2012 kommer bli ett bra musikår tror jag. Kent, Bob Hund, Winnerbäck, Krunegård och Den svenska björnstammen kommer bland annat med nytt i vår. Kan inte behärska mig.
Här har jag gjort en Spotifylista för det bästa 2011
Får jag
Åh, lyckan igår efter årskrönikan då jag fick se den första trailern till Får vi följa med. Jag hade inte sett den tidigare och det är alltid speciellt när man får se den på tvn första gången. Och programmet verkar bli underbart. Det känns som det kommer bli Grattis världen möter 100 höjdare. Det är två fantastiska program jag saknar mycket. Jag tror det här kan bli det bästa programmet med F&F på länge, men vi får se.
Den 6 februari har Får vi följa med premiär på Kanal5.
Om gyllene år
Om två timmar smäller det. Då är det dags för första delen av Filips och Fredriks årskrönika 2011. Jag var själv på inspelningen för några veckor sedan, så kanske kommer ni se mig i bild. Imorgon är jag säker att jag kommer synas i bild i slutet. Jag syns även i trailern här uppe när de "boxas". I prickig klänning.
Som jag tidigare har skrivit så är den här årskrönikan väldigt lik Breaking news, och inte som förra årskrönikan som var på Grand Hotel. Den här är mindre lyxig men konceptet är ändå lika. Ni får kolla och bedöma själva.
Kanal5 20.00, idag och imorgon.
Förresten kommer jag snart sumera mitt F&F-år också här i bloggen.
Men det gör jag, tror jag
Bob Hund. Jag bara gillar dem mer och mer. Har nördat dem som satan de senaste dagarna. Vissa tycker deras musik är för konstig och galen, jag tycker också den är konstig och galen men jag älskar det. Ingen låt är den andra lik. Jag såg dokumentären som gick för någon vecka sedan på Svt, ingen toppendokumentär men det var roligt att se. De pratade bland annat om att varje album ska bli unikt, att det inte ska låta som Bob Hund när det kommer nya album. I februari släpps ett nytt album och jag längtar, det blir spännande vad de kommer hitta på den här gången. Och jag hoppas att jag kommer få se dem i vår eller sommar, jag vill så gärna. Deras spelningar verkar galna och bäst!
Det Skulle Vara Lätt För Mig Att Säga Att Jag Inte Hittar Hem Men Det Gör Jag, Tror Jag
Jag slåss och håller kroppen varm
Nu mobilbloggar jag för första gången. Oj, oj! Och oj att läppstiftet på mina läppar har färgat av sig på lakanen i sängen. Så går det om man inte sminkar av sig innan man kryper ner i sängen.
Jag tänkte bara meddela att jag troligtvis kommer blogga en del i veckan. Det kommer bli lite om mina julklappar, de som är intressanta och går skriva någonting om. Men jag lovar inget, kan inte lova någonting om bloggandet.
Förresten var jag in på två leksakaffärer idag. Spydde lite på det tjejiga och killiga. Jag kände mig som en feminism och genusmänniska. Men det är ju så fult att flickor ska ha söta saker och killar mer tuffa saker. Dock är det oftast okej för folk om flickor gillar de tuffa sakerna, men om en pojke gillar det söta så kallas han bög. Och bög är ett skällsord i mångas öron. Fast inte mina!
Det var det. Nu ska jag lindra min huvudvärk.
Förresten spelades Dom andra med Kent på Barnens hus. Till min glädje!
Mina nyårslöften
Juldagskväll och jag sitter här i mitt rum och skriver. Jag tänkte skriva om det här året, det är ju ändå slut på söndag. Nyårsafton ska spenderas med en av mina bästa vänner och mer än så vet jag inte.
2011 har varit bra, inte extraordinärt bra men helt okej. 2010 var händelserikare och jag flyttade till Uppsala och fick ett slags nytt liv men ändå inte. Det här året har varit en fortsättning på det, men jag har mått bättre. Men självklart vill jag ändra på saker, livet är aldrig perfekt. Jag är aldrig riktigt nöjd, det finns saker att gnälla på hela tiden, att deppa för. När någon frågar mig:"Men vad blir du deppig av?" så kan jag inte riktigt svara på det. Svaret är allt och inget, saker jag tycker är busenkla en dag är svåra nästa. Jag är så dubbel, i så mycket.
Förra året skrev jag också om året som hade gått. Jag skrev att det var både ris och ros men att jag hade blivit starkare som människa och att jag hade blivit väldigt musikintresserad och träffat många nya människor. Det har även varit på det viset det här året, musikintresset har blivit ännu mer och jag har varit på fler spelningar än någonsin. Jag skrev även att jag ville åka på festival under sommaren, det blev inte av. Nu satsar jag hårt på 2012. Det måste bli festival i sommar, jag är som gjord för dem.
Något jag lyckades med i sommar var i alla fall att lära mig spela gitarr. Jag är så glad att jag köpte gitarren där i Bollnäs på musikaffären i somras. Jag tänker nu tillbaka till sommarkvällarna då jag satt och plinkade och tänkte:"Hur ska jag kunna byta ackord fort?", men efter ett tag lärde jag mig det. Efter knappt två veckor kunde jag massa och jag blev förälskad i gitarrspelandet. Jag är det fortfarande, det är så härligt att spela gitarr och om det står en gitarr någonstans så spelar jag gärna, även om jag inte är grym. Det kommer säkerligen att utvecklas mer under 2012, jag måste bland annat lära mig spela mer barréackord och att plocka bättre. Det är mitt mål.
Jag skrev även om att övningsköra. Ärligt talat har jag inte gjort det än men jag har varit på en kurs om det och får köra, men körningen har inte blivit av. I vår ska jag börja köra i alla fall, även om jag inte är dunderpepp. Jag har en idé att lyssna på Slagsmålsklubbens Övninsköra när jag kör, haha.
Nyårslöften är svårt tycker jag, jag har skrivit en där uppe. Jag har även tänkt på att jag inte ska tråna efter att vissa människor ska älska mig. En av mina bästa vänner sa till mig en gång i år:"Det finns folk som älskar dig även om du inte ens försöker" och det är sant. Jag vill bara att fler ska älska mig, vissa som jag själv tycker är intressanta och sköna personer. Men jag ska sluta med det, försöka på riktigt, för mitt eget bästa. Annars är jag nöjd med mig själv som person, och jag vill inte försöka ändra på mig radikalt för då är jag inte jag.
Jag har inga stora förväntningar på 2012, jag har lärt mig att inte ha det på något. Men jag hoppas som jag tidigare skrev på festival i sommar och att mitt gitarrspelande utvecklas mer. Jag hoppas även att det blir ett lycklig år, jag vill att det ska bli det bästa någonsin. Vi får se vart vi hamnar, vi får helt enkelt se vad jag skriver om här om ett år. Jag fyller i alla fall arton, så det blir väl en del krogen och pubar i höst. Men nu ska jag inte pina er mera.
God jul och gott nytt år!
2011 har varit bra, inte extraordinärt bra men helt okej. 2010 var händelserikare och jag flyttade till Uppsala och fick ett slags nytt liv men ändå inte. Det här året har varit en fortsättning på det, men jag har mått bättre. Men självklart vill jag ändra på saker, livet är aldrig perfekt. Jag är aldrig riktigt nöjd, det finns saker att gnälla på hela tiden, att deppa för. När någon frågar mig:"Men vad blir du deppig av?" så kan jag inte riktigt svara på det. Svaret är allt och inget, saker jag tycker är busenkla en dag är svåra nästa. Jag är så dubbel, i så mycket.
Förra året skrev jag också om året som hade gått. Jag skrev att det var både ris och ros men att jag hade blivit starkare som människa och att jag hade blivit väldigt musikintresserad och träffat många nya människor. Det har även varit på det viset det här året, musikintresset har blivit ännu mer och jag har varit på fler spelningar än någonsin. Jag skrev även att jag ville åka på festival under sommaren, det blev inte av. Nu satsar jag hårt på 2012. Det måste bli festival i sommar, jag är som gjord för dem.
Något jag lyckades med i sommar var i alla fall att lära mig spela gitarr. Jag är så glad att jag köpte gitarren där i Bollnäs på musikaffären i somras. Jag tänker nu tillbaka till sommarkvällarna då jag satt och plinkade och tänkte:"Hur ska jag kunna byta ackord fort?", men efter ett tag lärde jag mig det. Efter knappt två veckor kunde jag massa och jag blev förälskad i gitarrspelandet. Jag är det fortfarande, det är så härligt att spela gitarr och om det står en gitarr någonstans så spelar jag gärna, även om jag inte är grym. Det kommer säkerligen att utvecklas mer under 2012, jag måste bland annat lära mig spela mer barréackord och att plocka bättre. Det är mitt mål.
Jag skrev även om att övningsköra. Ärligt talat har jag inte gjort det än men jag har varit på en kurs om det och får köra, men körningen har inte blivit av. I vår ska jag börja köra i alla fall, även om jag inte är dunderpepp. Jag har en idé att lyssna på Slagsmålsklubbens Övninsköra när jag kör, haha.
Nyårslöften är svårt tycker jag, jag har skrivit en där uppe. Jag har även tänkt på att jag inte ska tråna efter att vissa människor ska älska mig. En av mina bästa vänner sa till mig en gång i år:"Det finns folk som älskar dig även om du inte ens försöker" och det är sant. Jag vill bara att fler ska älska mig, vissa som jag själv tycker är intressanta och sköna personer. Men jag ska sluta med det, försöka på riktigt, för mitt eget bästa. Annars är jag nöjd med mig själv som person, och jag vill inte försöka ändra på mig radikalt för då är jag inte jag.
Jag har inga stora förväntningar på 2012, jag har lärt mig att inte ha det på något. Men jag hoppas som jag tidigare skrev på festival i sommar och att mitt gitarrspelande utvecklas mer. Jag hoppas även att det blir ett lycklig år, jag vill att det ska bli det bästa någonsin. Vi får se vart vi hamnar, vi får helt enkelt se vad jag skriver om här om ett år. Jag fyller i alla fall arton, så det blir väl en del krogen och pubar i höst. Men nu ska jag inte pina er mera.
God jul och gott nytt år!
